Efter vårt flumma stop i Ashland väntande en regnig biltur längre norrut i detta land. Efter ca 6 h färd i alternativt duggregn/spöregn vaknade vi upp i The Dalles, ca 1,5 h ovanför Portland. Yep du hörde rätt, stället heter The Dalles och verkade vid första dimmiga anblick vara en stort rasplats med alla besinstationer, snabbmatställen och motel vid highway 84. Men när vi vaknade upp till en solig nästa dag såg vi att det faktiskt låg en liten by längre upp på kullarna. Väldigt fin natur här faktiskt.

I The Dalles finns inte så mycket att göra, men 20 minuter bort ligger Hood River och där väntar långa vandringsleder med många fina vattenfall. Så igår bestämde vi oss för att gå, och gick, det gjorde vi. Jävligt länge. 

Vandringsleden gick i en djup dal, det var branta berg omkring och i botten en flod, Eagles Creek. Allt var grönt och fint. Vi gick över lite bäckar och broar, gick på smala stigar med stup (varning för svindel) bredvid oss innan vi nådde det första stora vattenfallet, Punch Bowl. Då hade vi endast gått 2.1 miles (3,4 km).

Vi fortsatte som vi hade gått. Vi såg några mindre och några större vattenfall, och ibland droppade det vatten på vandringsleden. Vi gick allt högre upp och ibland korsade stigen floden på en hög bro. Ibland kom vi ned till en stilla del av floden och vi doppade händerna i det lugna vattnet. Vi gick över stenras och på blöta rötter. Vi fortsatte gå och så gick vi lite till, och lite till och lite till... När vi hade gått kanske 1,5 h kom vi till en infoskylt där någon hade klottrat: "30 min to tunnel falls!! : )" och någon svarat "Thank you!! SO relieved! ❤" och det var vi också! Vi traskade på en bit till, till slut hade vi gått 6 miles (9,6 km) och äntligen kom vi fram till vårt mål:

Efter vi hade stannat för lite fika och förnyat våra energier var det dags att vända åter. Tyvärr fanns det ingen annan väg att gå tillbaka, så vi fick ta samma väg som vi gick dit. 

Missta oss inte, vandringsleden var bland det finaste vi alla gått. Stigen var väldigt bra och för det mesta enkel att gå. Vi mötte mycket folk, som sprang, gick, hade med sig hunden. Men satan så långt det var! Första biten tillbaka gick bra, men efter ett tag var det som att man ställde in sig på att vi aldrig skulle komma tillbaka. Fötterna värkte, bena värkte. De av gruppen som var mindre tränade gick i saktare takt för att skona sina lemmar, medan de andra gick lite snabbare för att komma fram iår. Till slut kom vi tillbaka i lite olika takt (betydligt saktare takt än vi startade med) till Nicki The Van som väntade på parkeringen. Då hade vi gått i ungefär 5,5 timmar, ca non-stop

I efterhand var det ett mycket kul äventyr och jag (Bea) skulle rekommendera det till alla. Men kanske inte göra om det själv (mina fötter och ben värker).

Idag har vi slappat i en park vid floden med lite färsk frukt och njutit av solen. Imorgon bär det av igen, 4 h bilfärd och sedan når vi Seattle!

Hörs då!