Halloj! Efter många om och men har vi äntligen tagit oss till Indonesien! Wohoo! Jo förstår ni, det var inte riktigt så enkelt som vi trodde att bara hämta ut passet på ambassaden. Vi blev visserligen informerade att vi var tvungna att ta oss till thailändska immigrationsverket för att få ett förnyat visum och en stämpel i passet. Men eftersom det gick relativt fort på flygplatsen när vi anlände i Thailand så tänkte vi att det skulle gå ganska fort väl inne i landet också. Men icke sa nicke. Först fick vi ta en taxi på ca 40 min genom hela Bangkok innan vi fick letat upp rätt ställe. Väl där fick vi sedan vänta i olika omgångar medan Linns pass skickades omkring och fick 1000 olika stämplar, sammanlagt väntade vi i ungefär fyra timmar! Under den tiden var vi glada att ha Marisa med oss, som både kunde hjälpa oss med språket och som kul sällskap! När vi till slut fick lämna immigrationsverket drog vi till Khao San Road. För er som ej vet vad det är kan vi berätta att det är ett ställe man inte får missa om man turistat i Bangkok! Först och främst är det en nattmarknad där man kan köpa allt ifrån fakemärkeskläder till sex shows om man känner för det. Själva blev vi överlyckliga när vi hittade en bookshop och fick köpt oss en Lonely Planet över Bali och Lombok, för att i efterhand bli besvikna när vi insåg att hela boken var en kopia... Efter det gick vi omkring lite på Bangkoks gator och blev allmänt fascinerade av all arkitektur innan vi tog farväl av Marisa. Denna gången blev vi inte långvariga på Bangkoks gator då vi  skulle stiga upp kl tre morgonen därpå för att hinna med ett flyg till Bali!

Bali, Indonesien. Nytt land, nya regler. Här kostar visum pengar och här ska olika papper fyllas i innan du får lämna flygplatsen. Efter lite hjälp från en japan och en brasilianare så fick vi även löst det. Väl utanför flygplatsen sattes vi inför en ny prutningskultur. Om vi trodde att vi kommit in i det där med att pruta i Thailand så trodde vi fel. Här får man veta sina priser innan man betalar. Det hela hjälps inte av att den nya valutan är helt annorlunda från den svenska: 100 000 rupiah är 60 sek... Men återigen, med lite hjälp av samma brasilianare så fick vi tag på en taxi till vårt hotell i Kuta för ett hyggligt pris.

Vårt nya hotell är knappast något lugnt Gu Bay. Ärligt talat så tror vi knappast man kan få det lugnt någonstans här i Kuta. Efter incheckningen bestämde vi oss för att ta en promenad och kolla läget i den nya stad vi hamnat i. Här finns omkring  en miljon mopeder som trängs på de små gatorna med lika många turister och en hel del bilar. Här är betydligt mer välutvecklat och städat än de andra ställen vi besökt i Thailand. För om vi förknippade Thailands öar med en plötslig odör av sopor så kommer vi snart att förknippa Kuta med en ständig doft av rökelser. Överallt på gatorna, utanför dörrar, på kassadisker etc ligger nämligen små skålar av löv med massa små blommor, andra typer av växtlighet och en glödande rökelsepinne som någon typ av offergåvor till någon hinduisk Gud. Det ser lite lustigt ut, men trevligt, dock ska man gärna undvika att gå på dem om man vill undvika en pinsam situation! I vilket fall, vi gick vilse. Och mitt i våra vilsna och hungriga tankar stötte vi på samma brasilianare (som också verkade lite vilsen) som hjälpsamt förklarade att det fanns några billiga restauranger i närheten. Väl mätta och belåtna frågade vi servitrisen efter vägen till vårt hotell och då visade det sig att det låg alldeles i närheten.

Ett stort plus med stället vi bor på nu är att vi har en pool. Visst, vi bor inte så långt ifrån stranden men där är så sjukt höga vågor att det knappast går att bada. I poolen träffade vi en belgare vid namn Christina som vi senare gick ut och åt med. Vi åt av världens största och världens godaste BBQ-buffé. På väg hem igen lyckades vi gå vilse igen på Kutas alla smågränder. Men men, bästa sättet att lära sig en stad är att gå vilse, skulle man kan man tro om man inte heter Beatrice och Linn för dem gick nämligen vilse igen dagen efter!